Med passion för vårkänslor

Läste en helt underbart skön artikel idag på tåget. Kände att jag bara var tvungen att publicera ett utdrag från den.

Ska jag vara ärlig så känner jag fjärilspirret redan när de torra julstjärnorna äntligen byts ut mot färgglada tulpaner. För att inte tala om bageriernas frestande tjuvstart med semlprna som ersätter de midvintertrötta lussekatterna. Sen accelererar känslorna i takt med att fler vårtecken gör sig påminda. Takdropp, fågelkvitter, det speciella ljuset och ljudet av pilska marskatter om natten. Som att ha varit instängd i en blygrå säck och plötsligt bli utsläppt. Att sömndrucken sträcka på sig och få en varmsolstråle i ögat. Samma visa varje år. En kort tid efter nyårsklockorna klämtat klart smyger den sig på. Känslan av att jag är hudlöst nyförälskad i livet och därmed i den som kommer i min väg om våren. Nåja. Lite urskillning har jag så klart. Liksom starka vårkänslor.Kär i kärlekenhelt enkelt. Jag är väl knsppast ensam on att längta efter att få drunkna i åtråns källa och bli edd av en tvillingsjäls ögons ljus. Ja, ni fattar. Jag är en romantisk idiot. Som trots visst hum om kärlekens vetenskapliga förklaringar är en torsk på densamma.

För ingenting ger en så hög kick som passionerad kärlek (som kan jämföras med ett slagssjukdomstillstånd). Att vara blixtförälskad är som en känslcocktail till brädden fylld av kemiska reaktioner. Skälet till att vi känner oss höga i nyförälskelsen heter fenyletylamin - och är besläktad med amfetamin! Och kärlekshormonerna serontonin, oxytocin och dopamin har alltså en narkotikaliknande effekt - som skit som kokain och amfetamin.

Håll med om att det är ganska erotikdödande att förklara sina passionerade förälskelser som vetenskap. Det sabbar lite av kärlekens magi - den man uppfattar som alldeles unik när man drabbas. (...)

Nu är det vår igen och känslorna spirar. Det är bara att inse att den mänskliga varlesen är ganska primitiv när det kommer till kritan. Tekniskt har vi avancerat avsevärt sen Adams och Evas första stapplande steg. Men känslomässigt och hormonellt är vi kvar i lustgården. I alla fall jag.

Känns riktigt träffande, och jag känner igen mig själv. Älska våren!

xoxo