Usch anamej...

Åh gud...

Gårdagen blev ganska exakt som planerat faktiskt. Jävligt skönt att man kan få något att gå ihop så som man planerat. Det var bara lite tiden som inte riktigt passade så jag blev typ en halvtimme sen till kasernen o Niklas.

Jag vet inte riktigt vad som hände igår faktiskt. Någonting typ snappade till o sen blev allting bara fel. Av någon anledning så fick jag känslan av att Niklas o jag befinner oss i en torka. Eller ja, det där kan väl misstolkas lite grann, det får ni inte göra, det är inte där problemet ligger.
Så vart ligger problemet då? Jag har ingen aning!! O jag hatar det. Men jag tror faktiskt att det bara är jag som känner så, för Niklas är väl som vanligt. Men jag är bara inte van vid att ha någon som typ inte pratar. (Jag vet, Niklas är kanske den siste som är tyst ofta men det var inte riktigt så jag menade...) Jag behöver någon som jag kan diskutera lite med och någon som kan känna efter hur de känner. Det låter som att Nicke är världens mest okänsliga person, men så är det inte riktigt heller. Han är jättefin, men... åh!!! Gud hur ska jag någonsin kunna sätta ord på det jag vill ha sagt?!!

Vi börjar om. Jag älskar honom, väldigt väldigt mycket. Han älskar mig med. Det vet jag, det känner jag. Men jag behöver kanske få det lite mer bekräftat. Allt jag gör just nu känns som att jag är fruktansvärt självisk, o vissa saker kan jag hålla med om att jag är nog ganska självisk om. Men när det får honom att känna att jag "typ döör om vi inte träffas", då tycker jag att det har gått lite långt. För det är inte så. Det kanske mest bara har att göra med att jag inte tänker på så mycket mer än när han kommer hem? Jag har ju faktiskt inte alltför mycket i mitt huvud nu, även om schemat är packat. Fast det är väl mest bara ytliga saker som att träna, äta, jobba o sova... :S