Lite funderingar

Har ni tänkt på hur man skapar en bild o dömer folk väldigt snabbt? Jag pratar inte om intuition för den brukar, åtminstone för mig, stämma ganska bra med verkligenheten. Sen har man inte alltid någon bestämd känsla om alla människor. Nej, jag menar hur man, mest dömt efter utseende eller beteende, skapar en bild av människan ifråga. Många människor bara ramlar förbi utan att man lägger ner särskilt mycket energi på dom. Men sen finns det ju alltid de där små undantagen.

Antagligen har ni inte lagt så mycket energi på att tänka på det. Och det hade jag antagligen inte heller gjort om jag inte själv fick mig en riktigt tankeställare imorse när jag skulle ta tåget till Karlskrona.

Jag ska börja i rätt ände. I fredags morse skulle jag tro att det var, skulle jag ta tåget till Karlskrona som vanligt. På tåget mötte jag en man som jag vid första åsynen inte fick så höga tankar om (ni har säkert redan nu förstått vart jag ska komma). Han såg lite äldre ut, kanske 50 år, fast om jag ska vara ärlig så tror jag inte han var riktigt så gammal.

Han klev av tåget i Ronneby där jag hoppade på, med en cigarett i handen. Jag reagerade inte mycket över detta, det är ju tyvärr ganska vanligt. Undvek alla mina onda tankar om cigaretter o rökare (jag jobbar hårt med att försöka bli mer likgiltig med min inställning, han behöver inte vara en dålig man för att han röker, faktiskt. Även om valen inte är särskilt smart).

Han kom sedan tillbaka på tåget igen. Det var egentligen först då som jag la märke till honom. Han var stor och såg väldigt sliten, och ganska melankolisk ut. Han satte sig en bit ifrån mig, men ändå inte tillräckligt långt borta för att jag skulle känna lukten av honom. Förvånande nog så luktade han faktiskt inte rök, vilket gjorde mig ganska glad först. Men sen insåg jag att det inte var en vanlig cigarett han hade rökt...

Där någonstans sabbades liksom bilden av honom helt, tyvärr. Jag hade kämpat med att inte döma honom, först med hans ålder och hans ofräscha utseende, och sedan med hans rökning. Det hade jag lyckats överse och kände mig ganska stolt över det. Men jag klarade inte det med jointen. Helt plötsligt hade min bild av honom raserats; han var säkert alkoholist också, och hade kanske inga barn, samlade säkert på pantburkar för att överleva, stackars människa.

Men jag levde vidare mitt liv o glömde bort den lilla mannen. Sen i går så såg jag honom igen i Karlskrona vid Åhléns. Berättade då för Blondie om att jag sett honom några dagar tidigare och min uppfattning om honom.

Men sen i morse. I morse såg jag honom igen. Idag klev han på tåget i Ronneby. Solen sken så allt folk satt ute på bänkarna i väntan på att tåget skulle komma, så även han. Till mån stora förvåning satt han med en canvasduk i handen, ganska stor, kanske 50x50 cm. Sen hade han en spritpenna i andra handen. Mystiskt tänkte jag, i tron att han förstörde en fin tavla.

Jag vågade efter några minuter, när jag visste att tåget skulle komma vilken sekund som helst, gå fram o ställa mig bakom mannen och såg då att han i själva verket själv satt och målade. Det var ingen spritpenna han hade, såg inte exakt var det var för sort, men någon slags filtpenna. Det var dessutom en riktigt fin tavla, nästan klar. Lite surrealistisk, inte som Salvador Dalí (Guden), mer som Edward Münch. Riktig bra faktiskt.

Helt ärligt så har jag fortfarande kvar en negativ bild i och med jointen, men jag fick mig ändå en tankeställare. Han var ju duktig. Även de med dåliga vanor/egenskaper kan ju faktiskt ha riktigt bra egenskaper också.

Pretty baby, don't you leave me
I have been saving smiles for you
Pretty baby, why can't you see
You're the one that I belong to
I'll be the embrace that keeps you warm
For you're the sun that breaks the storm
I'll be alright and I'll sleep sound
As long as you keep comin' round, oh pretty baby

xoxo