Paranioda diskussioner - ett steg i rätt riktining

Jag har äntligen börjat komma till sans med mig själv, vilket känns fruktansvärt skönt. Det går inte över en natt, men arbetet har börjat o jag känner redan stor skillnad.

Jag har börjat sova bättre om nätterna, inte nödvändigtvis längre, men bättre. Först så trodde jag att det berodde på att jag fick sova i samma säng som en stor trygghet för mig, men även nätter när jag inte gjort det så har min sömn varit bättre än på länge.

Men igår när jag låg o tänkte innan jag skulle sova, så som man brukar ligga o tänka lite, så insåg jag vad som hade förbättrats så radikalt i mitt liv o gjort det så mycket bättre. Det är alla de där paranoida diskussionerna man har i huvudet. Jag skriver 'man' för att jag vet att alla har såna, bara att man hanterar dem på olika bra sätt, o därför kanske inte märker av dem lika mycket om man är duktig på att hantera dem.

Jag menar alltså inte att jag har blivit av med dem, för att jag har sedan länge insett att there is no such thing. Man kan helt enkelt inte bli av med dem. Men man kan bli bättre på att hantera dem o det tror jag att jag har blivit.

Vill inte gå in alltför djupt i min kletiga hjärna o dess tankesätt, men för att ni ska förstå vad jag menar med att hantera dessa diskussioner så ska jag dra ett vilt exempel.
Diskussionerna i mitt huvud involverar gärna andra människor o deras förhållande till mig. Tankarna (jag vill inte säga rösterna för då låter jag väl helt psyksjuk), kan man symbolisera med en häst, skulle den trassla in sig så får den panik, o gör ofta situationen värre. Det är det som mina tankar har sysslat med; vandrat omkring o till slut trasslat in sig någonstans, fått panik o jag har mått dåligt.

Men jag har börjat kunna vända dessa tankar från att vara på väg mot något negativt till att istället vara på väg mot något positivt. Jag hittar liksom positiva saker i dessa negativa tankar. Det är svårt att beskriva. Kan tänka: 'Men sluta nu, du vet ju mycket väl...' ungefär.

Så jag har faktiskt hittat massa saker i mitt liv som jag inte har tänkt på innan. Småsaker, liksom. Det sjuka är att man kan reta sig eller bli ledsen för sjukt små saker, men det ska krävas att en elefant ska komma inspringandes och hoppa på en o sen lyfta upp dig med snabeln o doppa dig i lera så att du blir riktigt skitig för att sedan spola av dig med vatten i samma tryck som en högtryckstvätt för att du ska kunna ens känna lukten av något positivt. Som världens bästa Alice en gång sa: 'De positiva sakerna är sånt som inte räknas'. Visst är det galet?

xoxo