Snigelfart...

Min positiva inställning från igår håller konstigt nog i sig. Den har väl förstörts en aning kanske. Men inte så mycket. Det var mest imorse när jag vaknade o skulle gå till skolan. Kunde inte ta mig ur sängen, så illa mådde jag.. Inte särskilt kul kanske. Det var inte förrän klockan blev typ tolv som jag kunde ta mig därifrån för att äta lite frukost. Det gick bra fram tills jag kom till trappan. Trappan i sig har jag väl inget emot men mamma hade täckt igen den så det var bara ett litet hål att klättra upp ur, vilket innebar att man var tvungen att krypa ner. Mindre upphetsade i mitt tillstånd.

Jag lyckades få i mig lite mat o tvingade mig att sitta ner vid datorn o jobba med projektarbetet. Och som jag har slitit med det idag. Har verkligen suttit hela dagen och har bara fått ihop typ 1 ½ sida. Känns lite patetiskt. Men jag hoppas det blir bättre imorgon. Jag mår kanske aningen bättre. Och då kan man konsentrera sig på vad man läser och vad man skriver. Har en bra magkänsla inför morgondagen...

Det finns kanske en annan anledning, förutom det faktum att jag har känt mig döende då och då, till att det har gått lite segt. Det är att jag är så fascinerad av det jag gör att jag liksom hamnar lite på sidospår, inte så jättemycket, för det har med saken att göra. Det är bara att jag inte ska ha med det i arbetet. Men det blir väl så när man gör något som man verkligen brinner för.

Inse känslan i det han gör så kanske ni förstår mig.

Jag önskar jag kunde uttrycka mina känslor på ett så starkt sätt. Men jag har inte det, och det kan vara fruktansvärt frustrerande när man har så starka känslor som jag...

Men det som också är intressant är hur lite Pavarotti ser ut att anstränga sig :P

Inser ni hur mycket man ändrar sig för andras skull? Och seriöst, detta kommer från en tjej som hela sitt liv har levt med inställningen att "klarar han inte av att se mig i mysbyxor, champion-tröja och utan smink dagen efter, då är han inget att ha". Visst, nu är det kanske inte detta jag syftar på, för jag har fortfarande den inställningen. Kanske inte lika brutal, men ändå. Jag menar mer typ att även om du har höga krav o är fast besluten att inte ändra din åsikt/attityd så kan det hända ändå. Jag har alltid varit så himla emot allt vad som kan kallas droger. Okej, alkohol klassas faktiskt som en drog, men bortse från det. Min inställning har varit att kan personen i fråga inte ge upp vad denna nu håller på med (om den nu sysslar med något) för att vara med mig, så kan det vara. För jag vill inte vara med någon som snusar/röker/drogar. Så är det bara. Detsamma gäller spel, typ WoW, sluta spela när för att vara med mig (här krävs inget totalförbud, bara att man kan lägga ifrån sig det). Jag ska vara mer värd än något futtigt beroende. Men fy så motsägande jag har blivit. Jag har alltid varit så stark när det gäller sånt. Alltid varit den som sagt till kompisar först att det är viktigt att visa vad som gäller. Men va fan! Klarar jag inte av uppgiften själv? Jo, jag har ju visat. Tydligt o klart. Men jag antar att jag är som tjejen i Grey's Anatomy (japanskan, minns inte vad hon heter). Hon är en riktigt tuff brud som inte ger sig för något. Sen smälter hon liksom för Dr. Burke. Och hon blir mer medmänsklig eller vad man ska säga. Jag har väl också blivit det, kanske. Jag menar inte att det är okej att snusa/röka/droga, det jag säger är att jag inte har minsta rätt att säga till någon annan vad de ska eller inte ska göra. Det har jag ingen befogenhet att göra. Och det är såå fult. Jag har aldrig resonerat så innan. Resonemanget har varit att om han vill vara med mig, så är det värt det. På något vänster så har jag blivit vek på den punkten. Jag vågar helt enkelt inte. Vågar! Jag svor för mig själv sist, svor att jag inte skulle vika mig för någon annan. Jag har också rättigheter. Rättigheter att finnas och det är inte bara mig det ska ställas krav på. Problemet här är kanske att det finns inga krav på mig. Inte än,.. Man får liksom känslan av att man inte kan ställa krav utan att själv få krav på sig. Det är ju fel... Rättigheter. Skyldigheter. Det har jag också. Men inte bara jag väl? Usch, så snurrigt det blir. Sluta läs, det är bara rammel detta ju. Jag har väl helt enkelt lyssnat för mycket på Marit Bergmans låt Can I Keep Him? Den är söt..

Jag har en sån brinnande huvudvärk efter att ha suttit här hela dagen. Har bara varit ute en gång o det var när mamma tvingade mig att hänga upp tvätten. Sen tittade jag på Vänner också. Annars har det varit konstant här. Ja, jo jag har ju ätit lite grann med. Inte så mycket kanske, men vad kan man förvänta sig.

Jag ska inte få panik än i alla fall, det har jag bestämt. På måndag kväll däremot. Räkna inte med att få kontakt med mig då ;)

Lyssna på idag: The Littlest Things - Lilly Allen / Can I Keep Him? - Marit Bergman

xoxo