Längesen jag skrev häri nu.. Jag är helt borta. Blev sjuk första dagen uppe i Stockholm o ända sen dess har det gått nerför. Eller ja, vi hade det verkligen trevligt i Stockholm, såg massa intressanta saker, men roligast var nog Hovstallet. Verkligen kul att få titta på Kungens egna hästar! Sen fick jag ju träffa storasyster också, det var också supertrevligt. Lite mat lite TP,.. kan det bli bättre?
Bilder ligger på Bilddagboken.
Men som sagt, den senaste tiden har inte varit så rolig... Förra måndagen när vi kommit hem från huvudstaden bestämde vi oss för att sälja Selma :( Det var nog det svåraste beslutet jag någonsin behövt göra. Men jag var tvungen att inse att hon ville ut och se världen, lite som jag själv faktiskt. Fick många svar, vilket gladde mig; det gör det lättare att hitta ett hem som verkligen är bra. Så idag kom ett par från Klippan i Skåne och hälsade på. Kvinnan o jag hade haft ganska mycket kontakt o hon var inte helt säker på att kemin skulle stämma. Det tog inte fem minuter innan mannen ombads hämta buren... Och jag visste väl att det skulle bli så, alla älskar Selma, och hon älskar alla.
Jag kunde inte ens säga hej då. Varken ordentligt till Selma eller till paret. Ögonen var alldeles tårfyllda och halsen igentäppt. Men så log kvinnan, gav mig en kram och sa "jag hade aldrig klarat det du gör nu, du är stark. Jag lovar att ta hand om Selma, och du får komma ner när du vill! Vi håller kontakten."
Jag behövde inte säga mer. Kunde inte säga mer.
Det tog hårt på mig. Hårdare än vad jag trott. Hade gått hela veckan och intalat mig att det ju var för Selmas skull jag gjorde det och att hon skulle få det så mycket bättre. Det är jag säker på att hon får också. Men jag hann aldrig riktigt fundera på hur jag skulle reagera, vad som skulle hända med mig. Hela fokuset låg på Selma.
Ja... Det kommer bli en jobbig natt. Jag har ju lyckats somna när detta hänt tre gånger innan så jag lyckas nog inatt med. Men man blir inte mindre ledsen bara för att det har hänt innan. Det gör lika ont.
Saknar dig redan...
1 kommentar:
Ush vad jobbigt att behöva sälja henne.. eller honom förresten, för ni sa väl att hon var en han antar jag?
Djur blir verkligen som en familjemedlem efter ett tag, klart som fan det svider när de försvinner.
Skicka en kommentar