Positivt tänkande

Nu var det väldigt längesen jag skrev häri känner jag. Lite illa med tanke på att jag verkligen inte har haft dåligt med tid att skriva på.. Nej, jag har väl dragit mig lite för att sätta mig ner o skiva ner vad som verkligen händer o så.. Då måste jag ju tänka efter på hur jag känner o varför osv... Inte alltid så attraktivt.

Men nu är jag här i alla fall. Jag har inte min sötnos med mig som jag kan gömma mig bakom eller borra ner mitt ansikte o hoppas att allt försvinner. Ja, det har verkligen varit tufft ett tag nu, stretar emot som in i sjuttsingen.. Jag har tagit igenom mig en väldigt djup dal o hoppas att det ska bli bättre nu. Men det är inte över. Så länge det inte händer något i mitt liv snart så tenderar dalarna att bli allt djupare.

Tills dess behöver jag bara underhålla mig själv.

I början av veckan hade jag ett väldigt positivt humör, för jag tänkte att nu skulle min efterlängtade kräftskiva äntligen bli av. Men alla kunde inte o så denna helgen, o nästa ska Nicke jobba söndag förmiddag så jag vet inte hur det blir.. Vilket fall så måste jag skicka några jobbiga sms till mina vänner o meddela att det inte blir något. Usch... Mina planer skiter sig alltid!

Men jag försöker tänka på positiva saker. Ta en dag i taget. Läste en av mina, kanske lite mindre nära, vänners blogg o hon skriver en hel del vettiga saker faktiskt. Jag vill citera ett stycke eller två från ett inlägg för någon vecka sedan eller så:

Jag är inte den som behöver bekräftelse från hela världen samtidigt. Jag behöver inte ha tusen ytliga kontakter på msn eller en mobil som ger ständiga pip från nya meddelanden med småprat från folk jag endå aldrig skulle umgås med.. Jag måste inte ha någon i släptåg vart jag än går. Jag behöver inga vänner som sticker så fort någon annan erbjuder något roligare.

Det enda jag behöver är att någon bryr sig och finns där.


Jag har inget perfekt liv. Ingen inkomst eller eget hem. Inga uppenbara intressen förutom att sitta här och skriva. Inget berikande umgänge. Få telefonsamtal. Inga fester.

....men jag har någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Jag har snart en egen familj. Med tiden kommer jag få allt det där andra också. Om jag redan hade allt, vad skulle jag då kämpa för? Då hade jag ju lika gärna kunnat vara död.


Med andra ord har jag den bästa grunden att stå på. Allt kan bli bättre än bra. Är inte det goda framtidsutsikter så vet jag inte vad som skulle vara det.

Det finns ett par inlägg till som jag känner för, men de är i det lite mer negativa stuket, så jag tänker inte ta upp dem, för jag tänker ju positivt eller hur?