Deprimerande

I Lördags var jag ju som sagt i Ullared, något som självklart gjorde mig fruktansvärt glad, men också ganska pank. Hittade såklart massor med fina saker o så, bland annat en väska o en höstjacka. Jackan var supersnygg, o trots att den var det dyraste jag köpte, så ångrar jag det inte! Har behövt en sån ganska länge nu. Nicke hittade också en läcker jacka, väldigt lik min, så nu matchar vi! :D

Men lyckan från Ullared höll inte i sig särskilt länge :( Visst kommer den krypandes ibland, men just nu så är det mest eländiga tankar som fyller mitt huvud. Pengar är inte det som bekymrar mig mest faktiskt, även om det har varit det innan. Nej, nu är det bara jobb. Jag mår riktigt skitdåligt av att gå hemma på detta viset. Jag saknar skolan något så fruktansvärt! Jag vill ha ett jobb, något att sysselsätta mig med, något som får mig att känna mig viktig o bra. Något jag kan få pengar på, något som jag kan få en lägenhet på... :( Allt är så. En enda stor fet ledsen smiley.

Ringde just till Äldrevården för sjuhundraåttiofjärde gången.. Äntligen är det någon som svarar. De säger: Har du undersköterskeutbildning? Nej, svarar jag ärligt då. Okej, men det är så att vi inte kommer anställa någon utan undersköterskeutbildning på ett par månader nu, så ring gärna igen då, fick jag som svar.
Jaha? Inte för att vara sån, men sen när behöver inte äldrevården personal?!

Jaja, det är inte mycket att göra åt. Det är bara så sugigt för jag söker o söker o söker, o får aldrig några svar. Jag vet i fan varför. Hela skolgången har man fått höra att man är så duktig o så ambitiös o noggrann. Vad fan spelar det för roll om inte arbetsgivaren vet det? O det spelar ingen roll om man säger det till dom, det bara flyger ut igen genom andra örat...
Usch o fy o tvi o blä....