Man tappar så lätt...

Blev just påmind om något viktigt. En känsla som jag nästan glömt bort att jag hade faktiskt. Vet inte alls på långa vägar hur man ska beskriva den, så det är väl ganska lönlöst. Men den väcker något inom mig. En blandning mellan välbehag, belåtenhet och nostalgi.

Det var någon som påminde mig. En vän, eller åtminstone någon jag kände för vad som känns som en evighet sen. Samtidigt som jag vet att jag inte känner människan som finns där idag så känner jag mig helt hemma och trygg faktiskt i det som människan var då. I've tarnished all our memories but there'll allways be a trace of you.

Stickwitu med PussyCatDolls.

Han har en alldeles speciell del i mitt hjärta, min Niklas. Han är kanske inte den mest djupaste av människor (vilket jag kanske ibland kan sakna), men på något sätt gör det hans ord så mycket mer ärliga. Kanske han inte är djup, men han är inte ytlig. Han är ärlig, och bara det faktum att jag kanske ibland måste få gräva lite, gör att när jag väl hittar det jag söker så är det så mycket mer värt.
Nobody's gonna love me better, I must stick with you forever...


Tack för påminnelsen, J.