5/7 -09

Kom för en liten stund sen hem från ett besök hos min kära mor i Ronneby. Det har blivit så fint i trädgården där nu, helt otroligt. Det är ju långt ifrån färdigt men man kan nästan se hur det blir redan nu. Hon har rivit ner ett antal enar o frisserat de flesta fruktträden, och dessutom börjar en liten parkering ta form. Huset har på något sett blivit mycket större och kommit närmare vägen. Jag har en känsla av att det kommer bli så bra där nu med trädgården och så, att mamma inte kommer att ge med sig och flytta den dagen det kommer på tal med hennes karl.

Det är nästan så att man längtar tillbaka dit lite nu :P

Passade även på att hälsa på min lille Niklas som just anlänt till Kallinge. Det var skönt, förhoppningsvis så blir det inte lika jobbigt att vänta lite till :)

Jag har ju glömt att berätta om en väldigt besynnerlig händelse från i fredags natt när jag gick hem från jobbet. När jag går hem har jag tre vägar att välja mellan; genom kvateret, framför biblioteket eller längsmed kyrkan och dess kyrkogård. Jag brukar föredra den senare varianten, den känns på något sätt säkrast.

Det gjorde jag äveni fredags. Och precis när jag har gått förbi kyrkan och går längs med gravarna så får jag en känsla av att jag inte är ensam. Jag brukar få liknande känlsa när jag går förbi där, fast liksom på ett tryggt sätt, som om man skyddas av alla själar som ligger där (jag vet det låter galet, men så är det). Men denna gången så var det lite mer intensivt och lite mer oroligt liksom. Så jag kollar mig såklart om ifall det är någon som går bakom mig. Nej, ingen där. Men när jag sedan vänder tillbaka huvudet får jag se något i ögonvrån. Någon idiot har bestämt sig för att det vore trevligt att däcka hos de döda. Mitt ibland gravarna så ligger alltså en människa o snarkar... Suck!